Nusse

Vuxna måste också få ha fina saker.
Ibland kan en kjol bli ett linne. Då har man ingen kjol kvar. Då får ett överkast bli en kjol.

Att sy är roligt nästan jämt, på det där viset som gör att man liksom klappar i händerna åt sig själv, lite, när man är klar.

Mer sovpåsar åt folket, inte bara åt barnen!
Även stora fötter fryser i utstickande läge.

Vi tycker alltid att man, om man har möjlighet, bör återvinna så långt som det är möjligt. Tyg, sytråd, dragkedjor, mönster och knappar, för maximal utdelning. Om du nödgas spendera, köp sådant som redan blivit köpt förut, så bidrar du till en vackrare, hoppfullare, sannare värld för barnen, såväl de inre som de yttre.

En annan typ av musikskydd.

Minns ni Det Vanskapta Björbobarnet? Jag glömmer det aldrig.

Det är svårt att vara barn i Björbo. Det är kallt, ensamt och hårt. Men där finns ändå hopp, bland all vanskapthet och kyla.
På genomresa under julhelgen drog jag mig till minnes monumentet jag en gång bevittnat med mina klara ögon. Fjärilen i snö. Vingarna sträckte sig stolt mot skyn, och bringade glädje åt hela socknen.
Mitt i frostnatten på julafton såg jag en varelse. Ett väsen som likt en ängel svävade runt den stora snöfjärilen. Jag dristade mig att gå närmre, trots dess frånstötande anlete.  Då såg jag, ett barn! Jag visste, jag har träffat det barnet förut. I snön. I Björbo. Femton långa år hade gått, men det vanställda ansiktet var förevigt inristat på min näthinna. Och jag mindes mössan. Mössan som jag skapat och skänkt den där natten i svunnen tid.
Barnet kom mot mig. Det log. Sedan talade det. Orden tycktes till en början komma hackigt och stötvis, men utmynnade sedan i en underbar symfoni. Jag förstod ingenting. Förrän barnets lilla hand tog av mössan, och sträckte den mot mig. En vit, pälsig och öronprydd mössa, skapad med kärlek, hopp och tydlig tacksamhet över att en gång för länge sedan ha givits samma gåva.
Jag lyfte min blick från den vackra gåvan, och såg till min glädje och förvirring att på barnets fasansfulla huvud satt den mössa som jag en gång givit bort, där i Björbo.

Kring nyår börjar en tanke ta form i mitt huvud. Hur kommer det sig att jag har åldrats sedan femton år tillbaka, men inte detta vanskapta lilla barn? Sådana frågor kommer kanske aldrig att besvaras. Men jag bestämmer mig för att närma mig mitt inre barn ytterligare, detta hoppets år, 2007.

Inspiration

Päls, tänder och musik. Musik med själ. Musik skall byggas utav glädje, sjöng Lill Lindfors. Vi tycker också att det är viktigt att blanda in hela känslospektrat; sorg, vrede, smärta, förvåning och hunger. Viktiga politiska budskap är naturligtvis också självklara inom musiken.

Nu kommer den stora, svåra frågan, som plågar oss innan sömnen faller på om natten.
Är det okej att inhandla en kapitalvara för att kunna njuta av musik?
Är det försvarbart att lägga tusentals kronor på en musikspelare, som inte bara är en lyxprodukt, utan där också risken finns att ett barn kan vara inblandad i tillverkningen.

Vi känner att inuti våra inre barn, finns svaret. Det är bara de som kan hjälpa oss att besvara dessa tunga frågeställningar. En mörk och sömnlös natt, då plågan föreföll extra svår, talade de till oss. Var inte rädda, sa de. Det är inte för sent. Ibland måste man kompromissa. Använd märkesvaran. Men. Använd den med vett och sans. Spela musik som du och dina vänner känner är sann. Ni kanske tillochmed har skapat den själva, som ett alternativ till den utsugande köpemusiken.
De sade också att musik som rör vid ditt hjärta, och lockar ditt inre barn att skapa, kan aldrig, aldrig, vara smutsig.
Aldrig.