Nyårskrönika

asfgasfmöss

Minns ni Det Vanskapta Björbobarnet? Jag glömmer det aldrig.

Det är svårt att vara barn i Björbo. Det är kallt, ensamt och hårt. Men där finns ändå hopp, bland all vanskapthet och kyla.
På genomresa under julhelgen drog jag mig till minnes monumentet jag en gång bevittnat med mina klara ögon. Fjärilen i snö. Vingarna sträckte sig stolt mot skyn, och bringade glädje åt hela socknen.
Mitt i frostnatten på julafton såg jag en varelse. Ett väsen som likt en ängel svävade runt den stora snöfjärilen. Jag dristade mig att gå närmre, trots dess frånstötande anlete.  Då såg jag, ett barn! Jag visste, jag har träffat det barnet förut. I snön. I Björbo. Femton långa år hade gått, men det vanställda ansiktet var förevigt inristat på min näthinna. Och jag mindes mössan. Mössan som jag skapat och skänkt den där natten i svunnen tid.
Barnet kom mot mig. Det log. Sedan talade det. Orden tycktes till en början komma hackigt och stötvis, men utmynnade sedan i en underbar symfoni. Jag förstod ingenting. Förrän barnets lilla hand tog av mössan, och sträckte den mot mig. En vit, pälsig och öronprydd mössa, skapad med kärlek, hopp och tydlig tacksamhet över att en gång för länge sedan ha givits samma gåva.
Jag lyfte min blick från den vackra gåvan, och såg till min glädje och förvirring att på barnets fasansfulla huvud satt den mössa som jag en gång givit bort, där i Björbo.

Kring nyår börjar en tanke ta form i mitt huvud. Hur kommer det sig att jag har åldrats sedan femton år tillbaka, men inte detta vanskapta lilla barn? Sådana frågor kommer kanske aldrig att besvaras. Men jag bestämmer mig för att närma mig mitt inre barn ytterligare, detta hoppets år, 2007.

Kommentarer
Postat av: Sonja

I sanning förunderligt.

2007-01-05 @ 14:41:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0